Titel: Autonomous
Författare: Annalee Newitz
Utgiven: 2017
Betyg: 4 av 5 tekoppar
Jag fick tips som denna bok när jag var på Sci-fi bokhandeln i Stockholm under Pride 2018, och efter jag läst den så rekommenderar jag den varmt till alla som frågar om vad dom ska läsa härnäst. (Samt alla som inte frågar.)
Boken roterar kring Jack, en vetenskapsman som gått under jorden och ägnar sig åt att tillverka medicin genom att kopiera patent-belagda recept, medicin som hon sedan säljer billigt till folk som behöver. Den senaste drogen som hon skickade ut på undre marknaden har dock resulterat i flera dödsfall. Medan Jack försöker hitta orsaken och stoppa spridningen så jagas hon av Eliasz och Paladin. Eliasz och Paladin är skickade av the-powers-that-be för att fånga Jack (död eller levande… men helst död). Eliasz är en människa (med katolsk uppfostran), Paladin är en robot.
Berättelsens övergripande teman är: vad händer om en drar kapitalismen till sin spets, och vad är det egentligen att vara människa? (Och kan katoliker vara gay?)
Historien utspelar sig på jorden år 2144, och det är en dystopisk framtid. Allt kan ägas och säljas, företagen härskar och du föds in i slaveri, har du tur så har dina föräldrar pengar att köpa loss dig för, har du otur så har dom det inte. I sann amerikansk anda så har “alla möjlighet att lyckas och varje människa är sin egen lyckas smed”, (konstigt nog så är det aldrig någon av slavarna som upprepar detta mantra, utan det verkar bara vara folk som hade rika föräldrar och blev utköpta som ser denna sanning). Framtidssamhället som beskrivs känns tyvärr oroväckande realistiskt.
Paladin är en robot, mer specifikt en militär robot. Han har massa inbyggda vapen och sköldar och kan göra coola grejer. När vi först möter Paladin så är han nästintill färsk ut från fabriken, och försöker lära sig om världen runt omkring honom. Det mest framträdande (förutom utseende) som skiljer Paladin från människor är att han inte har någon könsidentitet. Det finns givetvis även människor som inte har detta, men robotar i boken har genomgående inte en könsidentitet, kön är ett mänskligt påfund som robotar inte har en relation till. Att “han” används som pronomen om Paladin beror på att människor ser militärrobotar som manliga, det är inte hans egna val. Det är en intressant och to-the-point beskrivning av hur vårt samhälle ser på kön, könsidentitet och “manligt” vs “kvinnligt”. Paladin är den karaktären som jag tycker är mest komplex, även om de andra karaktärerna inte är platta de heller.
Eliasz är en man. Han är en man som gillar kvinnor. Han är uppfostrad katolskt och vet att homosexualitet är syndigt. Han är inte, jag upprepar inte, “a fucking faggot”! Så det är jobbigt för Eliasz när han blir både kär och kåt på Paladin. Att Paladin är en robot är absolut inget problem, men att Paladin är en manlig robot, där har vi en uppsjö av internaliserad homofobi som bara väntar på att få komma ut. Det framkommer inte tydligt om världen är homofobisk i stort, eller om Eliasz är i minoritet, men intrycket jag fick var att den är ungefär som vår värld när det kommer till detta.
Det är en historia där mycket händer och snabbt går det! Det är en 291 sidor berättelse som springer fram utan en lugn stund. Gillar du sci-fi som känns realistisk och berör djupa teman på ett lättillgängligt sätt, så är detta en bok du bör läsa. (Egentligen tycker jag alla bör läsa den. För den är jättebra!)
Till detta dricks förstås gärna ett futuristiskt te. Problemet med riktigt futuristiska teer är ju förstås att de inte finns än, då hade de inte varit futuristiska. Kanske kommer vi inte ens ha te år 2144 utan bara ”a Nutri-Matic machine which had provided him with a plastic cup filled with a liquid that was almost, but not quite, entirely unlike tea.” men förhoppningsvis går det inte så illa. Tills de futuristiska teerna kommer så skulle jag till boken istället dricka ett Kukicha, ett te där mycket händer och som går väldigt snabbt att brygga.