Titel: Rosenregimen
Författare: Elin Bengtsson
Utgiven: 2018
Betyg: 3 av 5 tekoppar
Jag gav 3 tekoppar i betyg till denna bok. Men egentligen så vill jag ge den både 1 tekopp och 5 tekoppar simultant, för jag både hatar och älskar den samtidigt.
Detta är en relationshistoria och vi får följa den genom Nikos tankar. Den börjar när Niko möter Emmy på en buss, och inom en månad har de flyttat ihop. Så här säger baksidestexten:
[…]Hon är oförstående inför Nikos lust att spränga sig igenom språket, dansa, söka sig till sin gräns. […]Hur förhandlar man aptiten och relationen, en regim som kräver att man inordnar sig i ett färdigtuggat språk?
Redan här misstänkte jag att detta var en bok som jag skulle ha mycket blandade känslor kring, men då det var en av mina bokcirkel-böcker så tvekade jag inte utan började läsa. Låt oss starta med det jag inte gillar.
Språket. Hur historien berättas. Jag. Står. Inte. Ut. Jag blir helt skogstokig på hur denna bok är skriven. Det är uppenbarligen väldigt viktigt för författaren att vara poetisk. För mig framstår det som pretentiöst flum. Jag är ingen poesi-konnässör, en och annan haiku slinker ner då och då, men på det stora hela är poesi inte något för mig. Om en är älskare av poesi så kanske en gillar hur boken är skriven, jag gör det verkligen inte. En huvudperson som vill “spränga sig igenom språket” är uppenbarligen inte någon som jag klarar av att samtala med. Att jag själv är autistisk och har svårt för när folk inte säger vad dom faktiskt menar kanske även bidrar till att jag hela boken igenom vill skrika TALA KLARSPRÅK!
Jag blir så besviken på att det är såhär författaren väljer att skriva sin berättelse. För det är en bra historia! Och den tar upp viktiga ämnen. Det handlar om en relation som är skadlig, de normer som finns i vårt samhälle och om hur monogami ses som det självklara i hur en ska leva sitt liv. Vi möter många av de fördomar som flersamma människor ofta möter. Boken vrider och vänder på reglerna vi har kring relationer och visar hur svårt det kan vara att bryta mot dessa. Jag önskar att Niko i boken hade fått säga “jag är poly” eller “jag är icke-monogam”. Jag förstå att detta är medvetet utelämnat av författaren eftersom “man inordnar sig i ett färdigtuggat språk”, och berättelsen handlar om att Niko inte har ord att sätta på sina känslor. Men det är frustrerande, för vi har faktiskt ord för detta. Det Niko upplever är inte nytt, orden finns redan. Jag tycker författaren hade kunnat låta Niko hitta orden hon söker efter.
Boken tar även upp sätt att leva med bdsm i sin relation. På ett vis tycker jag det är bra att visa att de två huvudpersonerna har en D/S relation med varandra, för det är något som inte så ofta får synas. Men jag är samtidig orolig för att folk som inte själva är bdsm-utövare kommer koppla ihop deras maktförskjutningslekar (som sker med samtycke) med den skadliga kärleksrelationen och de härskartekniker som Niko kontinuerligt utsätts för.
Mycket tankar och känslor kring denna bok har jag, men mitt slutliga uttalande blir nog att jag önskar den var bättre än den var.
Både namnet och innehållet associeras lätt till kinesiska teblommor. Det är te som binds ihop tillsammans med blommor så att när en sen häller vatten på så vecklas det ut till en vacker blomma. Måste beredas i glaskanna eller ett stort glas så det går att se hur vacker den är. Det är teernas absoluta show-off och går inte att uttrycka med ord… men smaken, i vart fall på det som tar sig hela vägen till väst är oftast ganska ordinär och alldeles för söt.