På engelska finns det ett begrepp som jag gillar mycket, own voices, det innebär att författaren som skriver om en marginaliserad grupp själv tillhör gruppen som hen skriver om. Exempel; en bok handlar om en autistisk person, är författaren själv autistisk så är det en own voices bok, är författaren inte autistisk så är den det inte. När jag bestämde mig för att skriva detta inlägg så sökte jag högt och lågt efter ett motsvarande, vedertaget, svenskt ord/begrepp och kom fram till att det har vi inte. Därför har jag bestämt mig för att direktöversättning är min vän och att den svenska motsvarigheten är nu egna röster (enligt mig).
Spelar det då någon roll om en bok är en egna röster bok? Är det ett krav att det som författaren skriver om måste komma från egen erfarenhet?
Svaret på frågan tycker jag är ett solklart mnja, det beror på.
Det är lätt att se fördelarna med en egna röster berättelse. Författaren har förstahandserfarenhet av ämnet som berörs och talar med ett inifrån perspektiv.
Men måste en skriva om saker som en själv har upplevt? Nej, givetvis inte. I så fall hade vi inte haft vampyrer, drakar eller demoner i litteraturen, och tänk så tråkigt livet hade varit då. Men det är skillnad på att skriva om påhittade, overkliga, saker och att skriva om någon annans verklighet.
När en läser en bok som inte är egna röster finns det risk för att en råkar ut för en författare som inte har något intresse av den marginaliserade gruppen hen skriver om, utan endast använder den som ett sätt att ge sin bok mer uppmärksamhet. Men även välmenande författare kan producera böcker med tveksamt innehåll, för problemen som finns med att skriva om en marginaliserad grupp som en inte är en del av är många. Dels är det lätt att hamna i stereotyper, alla nyanser försvinner för författaren vill visa på samtliga saker en normbrytande person kan råka ut för. Å andra sidan är ibland problem att författaren inte är tillräckligt insatt i hur det är att vara sagd minoritet och fyller berättelsen med missrepresentation och fördomar.
Jag tänker att författare som vill skriva om en minoritet de inte har egen erfarenhet av måste rannsaka sig själva och göra mycket, mycket research. Det är bra att olika historier får synas, det är bra att olika människor får synas. Men frågan jag önskar att varje författare ska ställa sig är, är jag rätt person att berätta denna historia? Om jag berättar denna historia, möjliggör jag för andra författare att få sina egna röster publicerade? Eller tar jag de egna rösternas plats? Om författaren bestämmer sig för att skriva boken så måste hen ta reda på så mycket fakta som bara går! Förutom hård fakta måste även, och jag tror detta är det absolut viktigaste, författaren ha personer ur gruppen hen skriver om som läser texten och ger input. Inte bara en person, utan flera. Är du författare och säker på att detta är en historia som du är rätt person att berätta, så måste du också vara villig att lägga ner tid och energi på att få input från personer med förstahandserfarenhet, har du inte det så är du definitivt inte rätt person att skriva historien.
Men är inte risken att skepticism till författare som skriver utanför sin självupplevda erfarenhet leder till att berättelserna vi får blir ännu mer homogena, att vi får ännu mindre representation? Ja, kanske, men frågan en även bör ställa sig är hur kommer det sig att förlag vill publicera en berättelse om en svart kvinna skriven av en vit man, men inte vill publicera en berättelse om en svart kvinna skrivet av en svart kvinna?
Det finns även andra sätt att visa på diversiteten i vårt samhälle som inte tar ifrån egna röster sina röster. Istället för ett persongalleri som består av vita, heterosexuella cis-personer kan en göra ett persongalleri som består av massa olika normavvikande personer! Och jag menar inte att slänga in en svart/homosexuell/funktionsnedsatt person för att visa hur inkluderande berättelsen är, jag menar gör alla karaktärer på något sätt normavvikande! Att ha mångfald i persongalleriet gör inte bara boken mer verklig, den visar även på alla de saker en människa kan vara, utan att ta ifrån någons röst. Det är (oftast) oproblematiskt att ha en bok som handlar om att lösa ett mord med en homosexuell huvudkaraktär när författaren själv är hetero, problemen brukar uppstå när bokens huvuddtema är homosexuallitet och författaren inte har förstahandserfarenhet av detta. Kanske är det så att historier vars huvudfokus är att tex komma ut som bisexuell blir bäst om författaren själv är bi, men alla författare kan vara inkluderande och normbrytande i sina böcker, med eller utan egna röster!
Live long and prosper!
Att lära sig att brygga te är lätt, på 10 års hård träning kan de flesta lära sig grunderna, lär en kinesisk temästare ha sagt. På samma sätt som kineserna är stolta över sin tekultur så är japanerna minst lika stolta över sin, och de skiljer sig åt mer än en tror. Indien å sin sida har ett alldeles eget förhållande till te. Som västerländsk tedrickare är det lätt att bli förvirrad, men i postmodern anda så tänker jag att det viktigaste är att dricka det teet som du gillar, på det sätt som du gillar. Men när en ibland hör svepande uttalande om ”asiatisk tekultur” och jämför den med västerländsk, well, det är verkligen inte en kultur, bara inom länderna skiljer det nästan lika mycket som matkulturen.