Titel: “A Memory Called Empire” & “A Desolation Called Peace”
ISBN: 9781529001587 & 9781250186461
Författare: Arkady Martine
Utgiven: 2019 & 2021
Serie: Teixcalaan #1 & #2
Betyg: A Memory Called Empire betyg 3, A Desolation Called Peace betyg 4
Dubbel bokrecension = dubbelt så bra! (Det vet ni, det är sen gammalt). Och eftersom jag alltid talar mig varm om hur bra duologier är så skulle det vara konstigt om jag inte recenserar denna serie med 2 böcker som jag gillade väldigt mycket.
Serien tar sin början när Mahit Dzmare, den nya ambassadören från en liten oberoende gruvstation, kommer till huvudstaden för det enorma riket Teixcalaan och tillträder sin tjänst. Teixcalaan är ett rike som sträcker sig över flera solsystem och som alltjämt expanderar, och Mahit hamnar mitt i det politiska spelet, hennes föregångare har blivit mördad och någon från hennes hem-station verkar försöka sabotera för henne, och mitt under detta spel faller Mahit handlöst förälskad i en kultur som inte är hennes egen och som antagligen aldrig kommer se henne som en jämlike.
Jag vill börja med att säga att jag blev förvånad när jag såg att jag gett bok 1 en trea i betyg, denna bok har uppenbarligen växt på mig i efterhand, för nu skulle jag antagligen sätta en fyra. Men vissa böcker är så, ju mer man reflekterar över det man läst desto bättre blir dom. Bok 2 fick sig en fyra i betyg på en gång dock.
Jag brukar normalt sett inte vara så förtjust i böcker som har stort fokus på politiskt spel, men här så funkar det för mig, jag tycker till och med det blir riktigt spännande! Jag tror ett problem jag brukar ha är att jag ofta inte förstår när karaktärer ljuger, och där sitter jag som ett frågetecken och fattar inte varför dom sa som dom sa. Men jag slipper det i denna bok eftersom man får följa Mahits (och några andra personers) innersta tankar, och att jag därigenom får en tydlig markering när dom ljuger. Me like, stamp of approval!
Språket i boken är fantastiskt poetiskt och vackert! Teixcalaan har en kultur som värdesätter och vårdar sitt språk, och detta förs över till berättelsen. Poesi är bland det viktigaste man som Teixcalaan får lära sig under sin uppväxt, och tävlingar i poesi är konstanta och improviserade, vilken fest du än går på så kommer det uppstå minst en spontan poesitävling. Men det är inte bara som en konstform i sig själv som poesi värderas högt, allt, från handlingslistor till lagar, har något form av versmått och ska vara vackra och språkligt väl formade. Med en berättelse byggd kring en sådan kultur så skulle det vara minst sagt konstigt om språket vi får läsa inte vårdats och ord vägts innan dom fick sin slutliga form, det är en vacker läsupplevelse.
Teixcalaan är sci-fi när den är som bäst tycker jag. Vi har teknologiska framsteg som fascinerar och inspirerar, men fokus ligger inte på tekniken utan på hur de teknologiska framstegen påverkar och samverkar med människorna som lever med den. Berättelsen diskuterar även frågor som imperialism, xenofobi och statsskick, och gör så med en lätt hand som låter dig som läsare tänka själv och dra egna slutsattser.
Jag rekommenderar denna serie till folk som gillar berättelser om stora spel med höga odds, och jag vill uppmuntra dig att ge serien en chans även om du är en person som mig som generellt sett inte gillar politiska intriger, jag tror denna bok kan passa dig ändå.
Till en duolog bör ni förstås dricka två teer varje dag ni läser i den. Förslagsvis börja med ett ljusare som ett grönt eller lättoxiderat oolong och sen byta till ett svart eller puerh senare under kvällen.