Titel: Aniara
Författare: Harry Martinson
Utgiven: 1956
Betyg: 3 av 5 tekoppar
Aniara utkom 1956 och har undertiteln En revy om människan i tid och rum. Jag tyckte mycket mer om den än jag trodde att jag skulle! Min skepticism innan jag började läsa boken var inte så mycket vad den handlar om utan hur den är skriven. Aniara är ett rymdepos och är skriven på vers, och det var detta med vers som jag var skeptisk till, jag vet att jag sagt det förut men jag säger det igen, poesi är oftast inte min kopp te. Jag var rädd att jag skulle tycka att språket var antingen för pompöst och högtravande eller ogenomträngligt och svårförståeligt, men icke. Boken består av 103 kapitel, så kallade sånger/dikter, och på grund av min ovana att läsa denna typ av texter tog det mig några stycken innan jag kom in i det och bara kunde flyta med, men när jag väl tagit mig igenom de första så uppskattade jag hur effektivt verserna förmedlade känslor till mig och hade inga problem att försvinna in i berättelsen.
Berättelsen handlar om rymdskeppet Aniara, som på en rutinresa att förflytta människor från den döende jorden till andra planeter hamnar ur kurs, utan möjlighet att vända om eller bli räddad är dess öde att segla fram genom rymden i all oändlighet, och historien handlar om vad det gör med de 8000 människor ombord. Vad händer med samhället och folket när alla förutsättningar ändras och ingen räddning finns? Förutom att utforska den frågan är det även en kommentar på hur vi människor tar hand om vår jord, eller snarare inte tar hand om den, och det ämnet känns lika högaktuellt för läsare idag som det måste ha gjort för läsare på 50-talet, även om jag tänker att fokus har skiftat något.
Jag vill ha mer Aniara, och tänker att mitt nästa steg är att se operan som skrevs 1959, jag föreställer mig att Aniara är en bok som gör sig bra som opera, och om jag inte kan se operan så kanske filmen från 2019, eller varför inte både och. Jag tänker att Aniara passar både folk som uppskattar poesi och litterära texter, och folk som gillar sci-fi och fantastik, det är ett verk som gör alla delarna väldigt bra.
Te nämns inte i hela Aniara, men det gör så vitt jag kan se inte någon annan dryck eller ens att folk dricker något heller så vi vet inte vad dom drack eller om dom hatade te.