Jag är dyslektiker. Detta inlägg kommer både försöka förklara mycket kort vad dyslexi är och vilka svårigheter det kan innebära, men framför allt hur det har påverkat mig på ett personligt plan.
Vad är då dyslexi? (Disclaimer, jag vet egentligen inte alls vad jag pratar om, men detta är fakta som jag letat fram från relativt säkra källor, nej, jag har inga bra länkar att skicka er till). Det som folk tänker på, även många dyslektiker, är problem med att läsa och skriva. Jag skulle säga att detta är de största effekterna av dyslexi, och att det är de problemen som kan ge mest svårigheter för dyslektikern, men jag tänker att en ska se läs- och skriv-svårigheterna som ett symptom av dyslexin, och inte vad det är. Frågan en måste ställa sig är varför det är svårt att läsa och skriva?
Vad beror det på? Den rådande konsensus verkar vara att en dyslektiker har svårt att koppla samman bilder (bokstäverna) med ljud. Jag har själv till exempel aldrig klarat av att ljuda fram ord, (vilket är det vanliga sättet för barn att lära sig läsa på). En annan sak är att det kan vara svårt att höra skillnad på olika ord eller höra hur ord uttalas korrekt, själv har jag till exempel aldrig lyckats höra skillnad på “skära” (som i färgen rosa) och “skära” (som i vad du gör med en kniv.) Dyslektiker har också ofta dåligt arbetsminne och kan ha svårt att lära sig hård-fakta, så som exempelvis namn. Alltså, dyslexin påverkar så mycket mer än bara en persons läs- och skrivmöjligheter.
Jag var nästan 10 år innan jag lärde mig läsa. Som jag minns det så kunde jag inte läsa alls, och över en natt så kunde jag helt plötsligt läsa allt! Barn brukar lära sig att läsa korta ord först, sedan längre och svårare ord. Jag lärde mig att läsa “hej” och “katt” samtidigt som jag lärde mig läsa “trädgårdsförening” och “flygplatsbrandman”. Från att inte kunna läsa så gick jag till att bli snabbast i klassen på att läsa. (Sedan efter några år till så kom resten av klassen ikapp mig, jag skulle klassa mig som en medelhastighetsläsare idag).
Tyvärr lärde jag mig inte att skriva över en natt. Min skrivinlärning har varit långsam och plågsam. Jag skulle säga att det är de senaste 5-6 åren (jag är i skrivandets stund 32 år) som stavningen har kommit upp till en “normal”-dålig nivå (vad nu det är).
Jag tänker att alla förstår att skolan, speciellt språkundervisning, försvåras av dyslexi så tänker inte prata så mycket om det men vill ta upp en sak: Jag känner att jag har missat andra delar av svenskundervisningen, alltså delarna som inte handlar om läsa och rättstavning. Grammatik, meningsbyggnad, litteraturkunskap… Jag tror att när mina klasskamrater fick lära sig dessa saker så satt jag fortfarande och försökte få bokstäverna på pappret att bli ord, och missade eller inte orkade ta del av allt det där andra.
Jag älskar att läsa! Jag älskade böcker även innan jag lärde mig läsa själv. Skriva har jag en mer problematisk relation till. Konstant (ej efterfrågade) påpekande av stav- och grammatikfel (inte bara från lärare utan vad som känns som hela världen) har gett mig minst sagt dåligt självförtroende till mina skrivna texter. Släng sedan på att hela Sveriges befolkning verkar flyga i taket så fort en särskrivning sker (vad är det med särskrivning som gör att folk blir så upprörda?) så har det gjort att jag inte velat lägga ut texter jag skrivit till beskådan av andra. Det är först nu som jag har självförtroende nog att dela med mig av vad jag har att säga i skriven form.
Varför nu? Tja, jag vet inte riktigt. Som tidigare nämnt har min stavning blivit mycket bättre senaste åren, och tack gode gud för rättstavningsprogram, men jag tror framförallt att jag har kommit till ett stadie där jag känner att min röst är värd att höras, även om den inte alltid framförs helt språkligt korrekt.
Live long and prosper!
Även i tesammanhang så är det spännande med hur olika människor är. Där en van tedrickare kan känna väldigt subtila skillnader mellan två olika teer så kan en som dövat sitt lukt och smaksinne med kaffe och cigaretter uppfatta två teer som identiska ”varmt”, ”grönt”, ”hö”. Stor del av detta är förstås vana då det går att träna upp men en icke försumbar del torde också vara kopplat till uppväxtmiljö eller genetik, att vissa personer inte fysiskt kan känna skillnaden på smakerna. Därför är det vid missionerande eller teprovningar alltid bra att dels ta teer som sinsemellan är mycket olika och dels brygga dem lite onödigt starka.