Jag har skrivit tidigare om glädjen med omläsning, och jag har även skrivit om att växa ifrån författarskap. Därför tänkte jag i detta inlägg berätta en historia om min relation till en bok, (brygg dig en kopp te och slå dig ner i soffan under en filt, så att du riktigt kan njuta.)
Boken i fråga heter Smitvarning, författare är Hans Olsson, och den publicerades 1999. Berättelsen handlar om Angel som håller på att bli vuxen. Han bor i Farsta, har tjejer på löpande band men ingen nära relation till någon av dom. Så en dag ser han Gustav på stan, Gustav som det är tabu att nämna så mamma hör, och Angel bestämmer sig för att söka upp honom.
Jag fick boken av mina föräldrar på min fjortonårsdag, (året var 2001.) Jag läste den rätt snabbt efter att jag fått den. Och avskydde den! Det var på riktigt den värsta dynga jag någonsin hade läst. Den var konstig och märklig (på ett dåligt sätt, inte på det bra sättet), jag förstod mig inte på huvudpersonen, eller huvudpersonens mamma, eller huvudpersonen kompisar, eller huvudpersonens tjejer. Jag förstod inte vad författaren försökte säga. Jag hatade språket. Allt som allt bottenbetyg.
Tiden gick. Knappt ett år senare läste jag om boken. Jag minns inte ens varför jag läste om den, antagligen led jag av akut bok-brist. Men jag älskade den! Jag tyckte den var helt fantastisk! FANTASTISK! Huvudpersonen var en så djup karaktär, så många lager att utforska. Alla han hade runt sig var där och gav honom sitt sammanhang, även om det inte alltid var ett sammanhang han ville ha. Vänskaperna som han hade var betydelsefulla, och varje tjej han låg med visade på en annan del av hans personlighet och hans liv. Språket var fantastiskt! Det var djupt, rörande, poetiskt… Jag kände mig kanske inte helt på det klara med vad författaren ville ha sagt, men att det fanns ett djupt, meningsfullt budskap var jag övertygad om. Allt som allt toppbetyg.
Tiden gick. Knappt ett år senare läste jag om boken. Vilket inte var så konstigt denna gången eftersom jag älskade den sist jag läste den. Jag antar ni kan gissa vad som kommer härnäst, det stämmer, nu hatade jag den igen! Språket var pretentiöst, alla karaktärer var osympatiska, och vad tusan var meningen med berättelsen, livet, universum och allting? Jag fattade inte vad det var jag hade gillat med den? Det var uppenbarligen bara ett väldigt kort fönster på knappt ett år som boken talade till något i mig. Vad den talade till kan jag för mitt liv fortfarande inte förstå. Dock har jag inte läst den på massa år nu. Kanske borde jag göra det och se vad jag tycker? Tänk om jag än en gång kommer älska den…
Live long and prosper!
För teer är nog det enda en bör tänka på att ha många olika sorter hemma, så det går att anpassa stundens te till humöret, för ingen tröttnar väl i längden på ett te.